Dagens fundering

Om jag stickar fortare, räcker garnet längre då?

Jag gör en djupdykning i restgarnslådan och stickar en sjal. Tisdagseftermiddag betyder handarbete med asylsökande kvinnor. En av höjdpunkterna på arbetsveckan

Kränkning av stora mått

Jag är så arg så jag vet inte var jag ska he mig. Dottern blev smygfotad genom vårt badrumsfönster igårkväll.... Är det för mycket begärt att få känna sig trygg i sitt eget hem?

Hon fick fotot skickat till sig via kik och hot om att bilden skulle publiceras på internet. 

Har suttit vid telefonen mest hela morgonen, får inget gjort. 

Vi tror oss veta vem den skyldige är och när alla pusselbitarna läggs på plats blir det polisanmälan. 

Vart är världen på väg?

Jo, jag lever...

Jovisst, I´m still alive and kicking.
Det har återigen varit ett långt uppehåll med bloggandet. Livet har liksom kommit imellan. Jobb och hösttrötthet har tagit energi denna höst. Men glädjeämnen har också funnits. Att asylsökande har kommit till byn har varit ett lyft. Att få träffa och umgås med dessa fantastiska personer berikar mitt liv. När migrationsverket duckar och inte tar sitt ansvar blir det engagerade bybor som får hjälpa till. Alltifrån att översätta brev skrivna på svenska från nämnda verk till att ordna mötesplatser.

Den stora glädjen har varit mötesplatsen för kvinnorna med handarbete i centrum. Vi håller till i församlingens ungdomslokal och träffas varje tisdag. Innan vi startade samlade vi ihop material, garn, tyg, broderier, stickor och nålar. Helt fantastiskt hur kvinnor runt om i Sverige har ställt upp för vår grupp. Ja, jag har fått garn per post från södra Sverige! Lenas garn, Nystat, Paulina och Anette har skickat finfina garngåvor.
Drygt hälften av kvinnorna har stickat och virkat förr. Resten är nybörjare och så otroligt ivriga att lära sig.
Kvinnorna är så glada över denna möjlighet att få ett avbrott i vardagen. Och det är en stor glädje för oss bybor som finns med på träffarna.

Fler och fler av familjerna får brev (på svenska) med härliga beslut om uppehållstillstånd. Jag är så glad för deras skull, men.... I och med att de får uppehållstillstånd kommer de att kommunplaceras och flytta ifrån Björna. Det känns vemodigt. De är mina vänner och jag kommer att sakna dem.

På något vis talar munnen det hjärtat är fullt av. Och just nu är mitt hjärta fyllt av nyfunna vänner och deras livssituation. Hur ser det ut på stickfronten hos mig då?
Jo jag stickar vidare. har dock varit dålig på att dokumentera med foto.
Jag bjuder på det som finns i min Iphone!

En uppifrån och ner kofta stickad i Eco baby ull har blivit färdig. Dottern har blivit förtjust i den, så jag får se hur länge den ligger kvar i min garderob...

Little shells stickad i merino tweed från Pickles. Jag älskar både garnet och mönstret.

Terih, ett så lättstickat och härligt mönster. Stickat i ettt ullgarn som jag hittade i mina gömmor.

Decembers Karins hittepå-se. Överraskningsstickning med humoristiskt mönsterskrivning.

Bilder på färdiga alster kommer så småningom!

Jag har även stickat min Offe nr 2 klar. Det blir en julklapp till min svärmor.

3 par vantar med flätmönster har jag ochså hunnit med i höst. Dessa har blivit julklappar från mig till några finfina vänner till dottern.

På stickorna just nu finns en liten babykofta tänkt till en liten kille som föds i april, Dödergöks fluffiga basker och en vanlig sockstickning.

Jag blir faktiskt riktigt förvånad när jag ser hur mycket jag har hunnit sticka denna höst..... Stickningen är en sån skön terapi när man liksom inte är på topp.

Nya vänner

Jag har fått så många nya vänner de senaste veckorna. Ju mer jag träffar de asylsökande, desto större plats får de i mitt hjärta. Ikväll har vi varit till en secondhandbutik i grannbyn. En hel busslast sjöng, klappade i händerna och var så lyckliga. Avslutade sedan kvällen med kaffe och gott samtal hos en av familjerna. Imorgon är det dax för fest. En av de asylsökande ska åka iväg en sväng och då är det hejdåfest. Om det var glädje på bussen idag, hur blir det då imorgon. Taket kommer att lyfta! Livet är fullt av nya upplevelser just nu. Och jag trivs!

Visste du det här om mig?

Det cirkulerar en lista bland bloggare just nu, en lista med frågor om bloggaren. Jag hittade den först hos fina Amanda och hänger på!

Låt som du när du är ledsen sörjer till:

 Tårar från himlen med Frank Ådahl

Beroende av:

Choklad och stickning 

Vem behöver du mest just nu:

Nära vänner och min familj

Vad tror folk om dig?

Att jag är superpräktig

Vad får du oftast komplimanger för?

Att jag alltid är så glad

Brukar du skratta för dig själv?

Ofta!

Vad står det i ditt senaste inkomna SMS:

Oki, puss, puss. (Från dottern)

Nästa mål i ditt liv?

Att tappa några av mina trivselkilon. Att börja löpträna till våren om knät håller.

Hur svarar du i mobilen?

I den privata, ja , det är Lisa. I arbetsmobilen, Svenska kyrkan Björna Elisabet

Vem ringde dig senast?

Min granne Gunborg som kommit hem från sjukhuset.

Antal timmar sömn i natt:

7 timmar i ett sträck. Mycket skönt!

Brukar du komma i tid?

Mina stressproblem gör att jag alltid känner en press att åka iväg i tid. Är ofta i mycket god tid... 

När mår du bra?

När min dotter mår bra. När jag är omgiven av människor som betyder mycket för mig. På jobbet med mina fina ungdomar. 

Hur känner du dig nu?

Avspänd. Glad över att huset är fyllt av härliga ungdomar. 

Vanligaste färgen på dina kläder:

Blått, svart och rosa

Var du aktiv i skolan?

Japp! Fröken duktig!

Favoritdryck på morgonen:

Svart kokkaffe

När brukar du oftast gå och lägga dig?

På vardagarna vid kl 22. Helgen senare

Är du blyg?

Sällan men det händer. Talar oftast obehindrat inför folksamlingar

Sysslar du med någon idrott?

Har varit tränare och lagledare för dotterns fotbollslag. I dagsläget nöjer jag mig med hundpromenader.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

I alla fall när jag såg mina barn för första gången. Annars njaa.

Är du bortskämd?

Jag är nog bortskämd vad gäller kärlek och omtanke. Även bortskämd med att bo i ett fredligt land med service av alla slag. 

Inte en vanlig dag

Min sista dag som sjukskriven. Ozzy och jag tog en promenad runt byn. Vi gick inte många km, men var ute länge. Träffade flera av våra nyanlända bybor. Kändes gott att få hälsa välkommen och prata en stund. Jag är imponerad av den värme, glädje och det hopp dessa asylsökande visar. Väl hemma åt jag lunch och sen fick jag ett samtal från vår diakon. Viktig information behövde lämnas till våra nya vänner. Eftersom det varken är ben eller mun som gör att jag är sjukskriven, så tog jag mig an uppgiften. Hela eftermiddagen gick jag runt och informerade om bussturen till second-hand butiken som är planerad till imorgon. Jag mötte ännu fler och en sån vänlighet att jag blir alldeles tagen. Jag har fått höra mångas berättelser. Livet i Syrien och rent farliga resor för att ta sig hit. Trots att de lever så enkelt, med knapp ekonomi bjuds man på det ena och det andra. Jag är full av beundran, de är hjältar hela bunten.

Upprörd

Vi har under en tid vetat att asylsökande ska bo i byn under tiden de får sin asylansökan behandlad. En grupp bestående av representanter från olika föreningar, kommunen och kyrkan har träffats för att tillsammans arbeta för ett gott mottagande och en givande vistelse här. 

Igår anlände den första familjen. Migrationsverkets buss körde in i byn, tätt följd av en bil från ortstidningen. Första stoppet var Coop där pappan gick in och handlade. Öa's reporter och fotograf följde efter in. Så respektlöst och påträngande! Jag kom till affärn samtidigt och såg hur det gick till. Pappan handlade med hjälp av en tolk från Migrationsverket och reportern i släptåg.

Var fanns det sunda förnuftet? Hur skulle man själv vilja bli bemött? Att tränga sig på utan respekt för människan är tydligen helt ok. Vad blev resultatet? En helsida i dagens tidning, med ett nyhetsvärde som inte känns särskilt stort.